Gamla gangsters håller än

Leonard Cohen gav vid gårdagskvällens konsert ett kraftprov som ger mig ett visst hopp om en ljus ålderdom. Att vid denna modiga ålder (76?) ge en fyratimmarskonsert med fyra extranummer, hela låtkatalogen på plats i stadiga versioner, måste betraktas som en prestation.

Jag har visserligen inte följt honom sen 60-talet utom i retrospekt, men vilken snubbe...jag förlåter honom sentimentaliteten, alla brudar han förfört med hjälp av den djupa coola rösten (se mitt inlägg från 2007) och huset på Hydra. Även de tidiga som JANIS J (vilket skildras i "Chelsea Hotel", ni vet, förresten är The Rose med Bette Midler, filmen om J. en helt acceptabel och trovärdig skildring, såg den härom dagen.)

Han har egentligen hållt sitt sätt att skriva väldigt intakt, även genom det arrangemangsmässigt rätt förfärliga 80-talet. I'm Your Man-skivan från den tiden är ju typisk i alla avseenden, grymma låtbyggen av Leonard och vinande syntar...men låtarna håller än därför att de är bra i grunden...

...then we take Berlin!!!