Riesling från Tyskland, Österrike och Alsace

Vår är rieslingtime. Och förutom de flaskor jag kärleksfullt släpat hem från Berlin (11 st för att vara exakt, bussar har inga viktbestämmelser som flyget) så inträffar det sista geografiska avsnittet i vår marsch mot trebetyg i Munskänkarna:

Tyskland, Österrike och Alsace. Smaka på den.

Betänk vilka sköna utmaningar det ligger i att försöka skilja Mosel, Rheingau, Pfalz och Franken. När de dessutom kan vara blandade med Alsace, Wachau och Kremstal.

Man går bort sig direkt.

Gårdagens första flight, som jag i pedagogiskt övermod ville ha till att INTE vara en rieslinggenomgång, visade sig vara just det.

Men låt oss först gå tillbaka en dag:

Fredagen bjöd två sinsemellan ganska olika rieslingar. Först ett kärt återseende med Georg Breuers Estate 2008, vilken jag tidigare utnämnt till hans prisvärdaste (DKK 139 på den lilla öl och vinhandeln i Köpenhamn). 2008:an visade sig ha en aning mindre (än så länge) av den gnistrande mineraliteten jag uppskattar, mer frukt och lite grapefruktbeska i avslutet. Men god.

Sedan var det dags att stifta bekantskap med kultproducenten Van Volxem från Saar. 2007:an av hans Saar Riesling borde ju rimligen vara bra, ett år som omhuldas av de flesta Tysklandskännare.

Här är det ett bredare register som dominerar, inte Breuervinets syrligt slanka elegans, utan snarare mätarna i topp, chardonnay i rieslingförpackning om ni förstår en sådan liknelse. Varmare, mer av allt. Lite hiphop möter klassiskt.

Tillbaka till lördagen: Det jag gärna ville ha till silvaner inledningsvis, lite finlemmat, pepprigt och spritsigt, var inget annat än den ständigt återkommande Schloss Vollrads, Rheingau från 2005.

Tvåan som var den enda av de fem som jag först skrivit riesling på, för där var syran klar och tydlig, var Dr Loosens Bernkasteler Lay 2007, Mosel.

Trean med bara viss syra var från Pfalz: Deinhard Forster Ungeheuer 2008.

Fyran ville jag ha till Alsace, med sin tydliga mineralitet, och helt utjäst utan någon restsötma (även om jag inte fattade att det var riesling...) och det stämde: Gresser Kastelberg Riesling Grand Cru 2005.

Femman var helt enkelt för varm och mogen för att jag skulle förstå, och då var vi i Österrike: Knoll Unter Loiben Smaragd 2005, Wachau.

Sammantaget en intressant rieslingexposé, där åldern och bredden på några av vinerna fick mig på fel spår. Vi dricker ju bara vin från de senaste åren eftersom det är det som finns på Systemen. Men rieslingar är sålunda inte alltid syrligt slanka damer utan kan ibland visa helt andra sidor. Vilket skulle bevisas.

Parentes: Bästa ickefranska pinot noir jag druckit, synnerligen elegant och med fantastiska ekfat i doft och smak: Pinot Noir–Alsace 2007 Agathe Bursin €12,80.

Tack Martin för den upplevelsen! Vin gör en ödmjuk.