Enkelt och gott i Malmö

Vi var och såg Brokeback Mountain i helgen -- bättre sent än aldrig. Gillade den verkligen. Kärlek är kärlek var än den uppträder.

Efteråt gick vi mot Davidshallstorg för att kolla in ett bra vinställe. Slank in på Moonlit Lounge för ett premiärtest. Beställde varsitt glas vitt, enligt uppgift en Oltrepo (italiensk sauvignon blanc). Knappast. Detta var ekat, men drickbart. Bättre var dock getostmackan (beställd för att passa till SB:n), som var rätt snyggt tillredd med honung, förstås, örtolja, vacker sallad och jalapenobitar som gav ett behagligt sting mitt i det möljigt (OBS: karlskogingska) ostiga och det söta.

Mycket prisvärt för 55 pix. Mackan alltså. 100 totalt.

Grym österrikare

Gjorde en chansning när jag var inne på Systemet i Motala och köpte en överbliven flaska rött som var lite nersatt i pris. Hade nyligen läst att österrikiska röda kan vara riktigt bra.

Och det stämde. Druvan Zweigelt dricker jag inte varje dag, och detta fynd var signerat Bröderna Münzenrieder, som finns i Apelt i Burgenland. PMC Zweigelt Selection 2001 var kraftfullt kryddig och fruktig med härlig lång smak, och till vår ekologiska oxfilé med rösti, grillad sparris och lite andra goa grönsaker satt den som en bättre smäck.

Har checkat på Systemets sajt var jag kan gräva upp några flaskor till av denna glada överraskning...

Stökiga Bourgogne

En orsak till att som i mitt fall koncentrera sig på italienska viner är den i vissa fall helt oigenomträngliga franska lagstiftningen. Bourgogne är ett lysande exempel.

Vingårdarna i Bourgogne är i många fall helt uppsplittrade. det betyder att det är inte odlarna själva som gör vinet, utan det är i första hand vinfirmorna. Ändå är det för de bästa vinerna - grand crus - vingårdens namn som står störst på etiketten, och för dessa de bästa vinerna gäller ofta att ju kortare namn, desto mer framstående vin: La Tâche, Corton osv.

För de nästan lika bra vinerna i klassen under - premiers crus - blir det ännu stökigare. Här får kommunens namn stå lika stort som namnet på vingården, och bara för att göra det riktigt virrigt så får kommunen lägga till namnet på den främsta vingården, på så sätt att Chambolle blivit Chambolle-Musigny, Gevrey blivit Gevrey-Chambertin etc.

Ett vin kan då heta Chambolle-Musigny 1er cru Les Charmes som ovan.

Pust.

B-b-b-barcelona

Har nu tillbringat en långhelg i Barcelona, och det var lika bra eller bättre än sitt rykte. Vi bodde på hotell Jazz på Carrer Pelai 3, ett lite längre stenkast från Ramblan, nära T-banestationen Universitat. Stajlat hotell, komplett med svarta väggar och spottar i badrummet etc., möjligen lite opersonligt och kanske inte helt prisvärt, men ett superläge i stan för en weekend av detta slag.

Ramblan, denna pulsåder till gata full av turistfällor av allehanda slag kan trots allt inte undvikas, man måste se saluhallen bara för att njuta av de fantastiska uppläggningarna av frukt, fisk och you name it. Vi käkade första lunchen på Bar Ra bakom just Boquerian (som saluhallen heter). Sol och billig meny med grillade sardiner som höjdpunkt. Första middagen intog vi på Casa Calvet, en nerlagd textilfabrik med superfräsch mat om än inte till ekonomipris.

Hela Barrio Gotico till höger om Ramblan om man står med ryggen mot havet är ett sammelsurium av affärer och barer. Om man som A. har fastnat i pärlträsket, dvs. älskar att skapa sina egna smycken av lösviktstjosan finns här ett himmelrike, billigt och bra.

Om man som jag sätter vin oerhört högt i livet kan man med fördel söka sig till shoppen Vila Viniteca i Born som är hyfsat välsorterad - där köpte jag bland annat sista dagen en flaska Anima Negra, kultvin från Mallis, till under 30 Euro vilket är helt OK. För den som vill testa först finns andravindet AN2 för ca 11 Euros.

En riktig tapashöjdare är baren/restaurangen Taller de Tapas, snyggt inredd som vi hann med inte mindre än tre gånger under dessa dagar. Ständigt drack vi deras Albarino från Castro Martin, trots att servitrisen bekände att hon inte brukade rekommendera den eftersom vissa gäster blev besvikna. Jag räknade ut att det måste vara miljöskadade spanjorer som MÅSTE ha ekade viner, annars!!! De vet inte vad de sysslar med.

Sista kvällen åt vi middag på Brasserie Flo, också ett fantastiskt ställe med kul betjäning och rimliga priser. Vi åt saltinbakt dorada som smakade fantastico...

En promenad uppe på berget Montjuïc, avslutad med stora öl mitt i solen, hann vi också med, och det var en skön kontrast mot snöiga sunkiga Skåne. Och visst såg vi Sagrada Familia, liksom Picassomuseet...Sammanlagt 11 vinflaskor tyngde ryggsäcken på resan hem. Två st El Vinculo, Alejandro Fernandez mästerverk för 15 Euro, som smakar som det tredubbla...Förmodligen det bästa rödvin jag någonsin druckit!

I'm from Barcelona...