Bowie - den störste av dem alla

En röd tråd går genom stora delar av mitt liv, ända sedan sjunde klass. Det började med att jag ville göra intryck på Marie i klassen som var en riktig Bowieälskare. Jag som nästan aldrig köpt en skiva investerade i the thin white duke's LP Pinups, som ju innehåller snyggarrangerade klassiker som Sorrow och Rosalyn. Förstod knappt att det var covers, var för ung för det, även om jag nog hade uppfattat See Emily Play som en Pink Floydlåt många år tidigare. Men rösten och den lockande figuren med de många ansiktena och saxofonen fanns där och gjorte ett djuuuupt intryck.

Sen fortsatte det i tät följd med Hunky Dory, älskade omslaget när underverket dök upp i skivbacken på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga, liksom alla låtarna, från Life on Mars till The Bewlay Brothers, och tidiga plattan Space Oddity, där jag som så många andra fick bekanta mig med den magiske Major Tom och hans konservburkrymdfärd, Janine och Memory of a free festival. Sun machine is coming down, and we're gonna have a party.

Marie avlöstes av andra kärlekar, men Bowie blev kvar som en konstant i min tillvaro. Ziggy Stardust lyssnade jag i stort sett sönder, även om det var min syster Dewi som ägde själva plattan. Alla stjärnfigurerna i de olika låtarna, alla de arrangemang man kan intill minsta Ronsonplink på gitarren. Time takes a cigarette, puts it in your mouth.

Aladdin Sane (A Lad Insane) fanns bara på kassettband hos mig, men även det blev mycket väl slitet och genomspelat. Diamond Dogs lite mindre så, även om Rebel Rebel dröjt sig kvar. Young Americans köpte jag så snart den kom ut, svår att greppa just då för den som förälskat sig i hans tidigare stilar, men efter Station to Staion, med odödliga Wild is the Wind satt den där, även den nyare dansstilen. Let's Dance blev liksom bara bekräftelsen, mer kommersiell än Bowies andra plattor, men med ett klart berättigande, och det var här någonstans jag såg honom enda gången, lördagen i juli 1983, ungdomshjälten i sin ljusaprikosiga oversizekavaj på ett soligt Ullevi.

Jag hängde väl inte riktigt med i Berlinsejouren, även om Heroes i efterhand blivit en anthem även för mig. Scary Monsters och Lodger betraktar jag som intressanta, hörvärda mellanalster.

I bandet har vi ägnat oss åt Ziggy Stardust, The Jean Genie och Suffragette City. Och vår version av Let's Spend the Night Together har nog mer med Bowie än med Stones att göra...

The Next day som kom så sent som 2013 har vi lyssnat mycket på tillsammans, A. och jag. På sitt sätt ett testamente och en generalrepetition. Och denna jul, den sista, lade jag som vanligt upp Drummer Boy/Peace on Earth, den enda julklassiker vi alla behöver.

Alldeles nyligen åsåg jag med skräckblandad förtjusning videon Lazarus från den nya skivan, och bara förundrades över den svårtolkade fantasin som fortfarande dolde vad jag nu förstår. Han förberedde sin hädanfärd. Bowie. Min ungdom. Min mognad. Mina misstag. Min musik. Så mycket du har präglat hos mig. David Love. Hos mig finns du kvar med dina sånger. Tills inget mer finns kvar.

Vin på Santorini

Den grekiska ön Santorini, en av Cykladerna norr om Kreta, är trots ett torrt och blåsigt klimat ett viktigt  vinområde i ölandet. Bästa ryktet för kvalitet har faktiskt öns söta viner, som på italienskt manér kallas vin santo, mer för att det passar ursprunget än för direkt likhet med Italiens "heliga viner" kanske. Men på senare år har även torra vita viner vanligtvis av den i Grekland flitigt förekommande druvan assyrtiko börjat hävda sig. 

När man färdas genom det karga ölandskapet ser man snart att vin är en viktig del av öns odlingar. Det enda som egentligen konkurrerar med de låga, ibland snurrade rankorna är en annan av öns signaturprodukter, den santorinska cocktailtomaten som är liten men naggande god, ovattnad med mycket smak innanför skalet och en obligatorisk del av santorinisalladen, en lokal variant av grekisk bondsallad med kapris och öns chloroost som andra viktiga inslag. Att vinrankan odlas utan någon form av upphängning beror på att den klarar den starka vinden bäst på så sätt.

Assyrtiko kan på santorini förädlas på ett antal olika sätt. Det kan drickas ungt och tämligen likt mycket annat av europeiskt vitt; citrusdoftande, örtigt och med en syra som är godtagbar med tanke på de sydliga breddgraderna, frukttonerna är genomgående tydliga och lite tropiska, och en mineralitet som beror på den vulkaniska berggrunden är ofta närvarande. Ett fint exempel är Gaias (ja, producenten heter så) Wild Ferment som med sin tydliga mineralitet har lyckats hitta en stil som förträffligt passar de allerstädes närvarande skaldjuren. Men det finns även en annan stil med gammal tradition: Nikhteri. Ordet, som ibland lustigt nog transkriberas nykteri, har att göra med att man förr var tvungen att skörda på natten, sannolikt för att undvika onödig oxidation i de höga dagstemperaturerna. Nikhteri ska innehålla fler druvor än assyrtiko, ofta de lokala athiri och aidani. Men framför allt ska vinet fatlagras, vilket beroende på lagringstiden ger olika starka avtryck av trä, vanilj och neddämpad syra. När balansen hittas är detta ett välkommet komplement till grillade rätter, varför inte till en fin bläckfiskarm som på Naoussa, en genuin taverna vid kanten av calderan, den kraterartade västsidan av Santorini som ger ett hisnande och brant perspektiv ut mot den sovande vulkanen som en gång med sitt explosiva utbrott av glödhet lava åstadkommit detta dramatiska landskap. 

En skonörds bekännelser - del 2

Besatthet är ju som bekant gränslös, och detta vidimerar undertecknad gärna. Idag såg jag en löpsedel förkunna "NN stal fruns guld för att köpa platt-tv".

Detta har jag inte gjort ännu, men jag har utökat min skosamling sedan senast:

Jag glömde få med ett par helbrogues, s.k. long wings från Carmina. Men annars från vänster bakifrån:

- Chelsea boots i brun mocka från Church's,
- Chukka boots i brun mocka från Church's
- Chukka boots i brunt läder från Carmina
- Chukka boots med broguemedaljong, Herring by Barker
- Brun split-toe från Paraboot
- Derby i brun mocka från Lottusse
- Derby i ljusbrunt läder från Berwick
- Derby i vinröd cordovan från Crockett & Jones (Ashdown)
- Derbybrogue i ljusbrunt läder, Herring by Barker
- Double monk strap i brunt, Crockett & Jones (Lowndes)
- Svart Oxford från Church's
- Brun oxfordbrogue, Herring by Cheaney
- Chokladbrun brogue, Loake
- Svart halvbrogue, Church's (Perth)
- Vinröda derbybrogues från Clarke's
- Körsbärsröda halvbrogues från Gaziano & Girling (Burlington MTO)
- Vinröda halvbrogues från Edward Green (Asquith)
- Vinröda halvbrogues i cordovan, New & Lingwood
- Bruna flätade tofsloafers från Herring
- Tofsloafers i blå mocka från Ortigni
- Längst fram: brunvita spectators från Herring

Hur två indoneser förändrade stadsbilden i Karlskoga

Hur kunde två indonesiska killar, den ena från Bukittinggi på Sumatra, den andra från Surabaya på Java, förändra stadsbilden i Karlskoga från 1960-talet och framåt? Ja, det är en ganska vindlande historia som börjar redan på 1950-talet.

På dansbanan på Skansen i Stockholm, som var the place to be i slutet av 50-talet, träffade min mor Berit Jansson min far, Eddy R. Jahja, som studerade i Holland som rätt många andra välbeställda indonesiska killar vid denna tid. Detta var efter frigörelsen från holländarna och kriget mot japanerna (där min pappa som liten grabb för övrigt deltog, blev skadad, och sedermera uppburit viss militärpension för detta), och Eddy studerade till fartygsarkitekt. Men just denna helg gjorde han tillsammans med sina studentkamrater en skandinavienvisit.

Redan under dansen förklarade Eddy för Berit att han tänkte gifta sig med henne, skämtsamt men icke desto mindre något som senare hände. Berit, som hade liftat till Stockholm hennes mamma Astrid och pappa Ragnar ovetandes, skrattade förstås men bytte gärna adress med den charmige killen från ölandet långt borta.

Några julkort mellan karlskogaflickan Berit och studenten Eddy senare bestämde sig Berit rätt snabbt (som inte än fyllda tjugo) att hon ville göra en europaresa på egen hand. Hon sålde sitt piano hon fått av Ragnar, gav sig av med målet Spanien, men passade på ditresan på att besöka Eddy där han pluggade. Hon fortsatte sin  Eurotrip, och spanienresan var lärorik om än lite på fel sätt. Den trevlige man som bjudit ner henne att hälsa på visade sig ha lite andra avsikter än vad det hade verkat i Sverige, så Berit fick resa vidare, och hann med Mallorca och Ibiza på sin tidiga luff.

På resan hem hälsade hon åter på Eddy i Holland, och det var nu det på allvar blev kärlek mellan de båda. Berit stannade hos Eddy längre än beräknat, och han skickade ett talande telegram till hennes intet ont anande föräldrar:

"BERIT AND I ARE ENGAGED STOP WE ARE VERY HAPPY STOP SINCERELY EDDY R. JAHJA"

Detta kunde ju ha gått hur som helst, och jag kan bara föreställa mig nervositeten hos mina morföräldrar, men när Astrid och Ragnar snart därefter fick möta Eddy var det ingen tvekan. Han var en seriös och bra kille, som när han fick se sin blivande svärmor störtade ut ur taxin, sprang fram och kramade henne medan han utropade Mama!!!

Min morfar Ragnar var Karlskogas ledande byggvaruhandlare. Han ledde och ägde företaget med det passande namnet Bjelkes, som låg längs Värmlandsvägen i Karlskoga. Detta kom senare att ha en viss betydelse för det här med stadsbilden i Karlskoga.

Men efter bröllopet i Karlskoga, som stod 1958, och som genererade viss uppståndelse, och en artikel i lokaltidningen betitlad "Blond Karlskoga-Berit skall gifta sig på Java. Ämnar bli muhammedan" flyttade familjen (jag föddes 1959, min syster Dewi 1961) till Bern i Schweiz, varifrån Eddy åkte runt i Europa för att besiktiga fartyg som indonesiska staten lät bygga vid varv i Jugoslavien, Polen med flera ställen.

Efter detta uppdrag flyttade familjen tillbaka till Karlskoga, och det var nu Eddys bana som husarkitekt tog fart, Han började arbeta vid Ragnars byggvarufirma, hade ett litet kontor med egen ingång på gaveln där så småningom allt fler av Karlskogas boomande villor blev ritade. Dessutom kläckte han i samråd med Ragnar en ypperlig affärsidé. Om man gav lite längre krediter på byggmaterial så skulle fler och fler av de dåvarande Boforstjänstemännen och andra som gärna ville ha ett eget hus ha råd att sätta igång, dessutom valde man att strömlinjeforma utförandet och mer eller mindre göra färdiga byggsatser för att pressa byggkostnaderna.

Tomter fanns det ju, de stora nybyggeområdena vid denna tid fanns bland annat på Häsängen, men också längre inåt stan, i Aggerud och tillochmed nere vid Möckeln. Plus givetvis en del ombyggnader av äldre hus.

(Det är alltså från denna tid och framåt som alla husen började byggas i staden. När jag åkt runt långt senare med min pappa i bilen har han pekat: "det där huset har jag ritat, och det där, och det där...!".)

Eddys entreprenöriella sida tog sig också andra uttryck. Han startade till exempel bandet Nadha (ett indonesiskt ord som betyder "ton") tillsammans med ett antal indoneser som lyckats navigera sig fram till den udda platsen Karlskoga i Sverige, med den enda ledtråden att där bodde en landsman. Självklart fick de bo hemma hos oss medan de acklimatiserade sig.

En av dessa killar var Ibnu M. Ilias från Surabaya i Indonesien. Han var gitarrist och musikalisk ledare i Nadha, som förutom att genomföra spelningar i Karlskoga turnerade i regionen, till exempel till exotiska platser som Smedjebacken. (På Nadhas affisch var Eddy med, men inte så ofta live, han var mer sponsor och mentor än musiker.)

Ibnu visade sig snabbt ha talang även vad det gällde att rita hus. Han hjälpte Eddy och fick ganska snart egna projekt. Han hade då träffat en flicka från trakten, Anita, och blev mer och mer hemmastadd i Karlskoga. Ibnu blev helt enkelt en av Karlskogas mer kända husritare med tiden.

Mina föräldrar skildes omkring 1970, och Eddy flyttade till Lund för att studera till elektroingenjör. Där anordnade han diskon på det Internationella Studenthemmet, mötte fransyskan Claude, gifte om sig och flyttade så småningom tillbaka till Indonesien där han under resten av sin yrkesbana först och främst representerade Det Norske Veritas, men även jobbade som kvalitetsingenjör på ön Batam utanför Singapore. En helt annan historia som kan vara värd att berätta en annan gång, och som bäst kan kompletteras av mina halvfranska syskon Lukman och Izabel.

Faktum kvarstår. Ett bestående asiatiskt arv från den expansiva byggtiden från tidigt 1960-tal och framåt finns alltså kvar i Karlskoga: en mängd hus ritade av två indoneser, en från den kyliga bergsstaden Bukittinggi, en från Surabaya. Så kan det gå med en förbjuden liftartur till Skansens dansbana.

Tips i Dubrovnik, restauranger medmera

Courtesy till Lasse Grahm för flera av dessa tips, de kommer ursprungligen från honom! Det är rätt ont om stränder, så den bästa är trots allt Banje, och man hyr solsängar för 70 kuna styck. Restaurangen vid stranden är bra, så ingen anledning gå nån annanstans för lunch. Andra att rekommendera är Proto och Renaissance för fisk, Gil's för kött. D'vino vinbar för att testa kroatiskt vin. Luncher på italienska Segreto är bra. Äter ni på bosniska Taj Mahal, kanske ingen stor gastronomi men ändå, måste ni prova vinet Gracin gjort av babicdruvan, det allra bästa jag drack på hela resan. Finns bara där. Gå på stadsmuren är ett måste, men inte när det är som varmast. Sitta och fika i gamla stan givetvis...Man kan givetvis göra båtutflykter. Vi nöjde oss med Lokrum som ligger nära och är värt en halvdag, men det finns ju mer att utforska. Ett tips är f ö att köpa billiga badskor i nån shop för att lättare ta sig ner och upp ur vattnet. 

Vin i Kroatien

Det är härligt med vin i Kroatien, för det är obeträdd mark som öppnar sig även för den nördige. Är man i Dubrovnik som vi råkar vara, det vill säga allra längst söderut i Dalmatien, så är det naturligen de vita vinerna man utforskar först. I Dubrovnik finns vinbaren D'vino (väl synlig i en av gränderna i Gamla stan) som erbjuder färdiga flighter av kroatiskt vin. För vitt gäller malvazija, som är vad det låter som, trevligt, fruktigt ofta från Istrien, men kanske inget man skriver hem om, graševina, oftast från Slavonien, och den stora lokala attraktionen från ön Korcula, nämligen pošip. Det finns mycket annat vitt, men det är dessa vi hunnit med på en vecka. Mest har det blivit just pošip, som har en intressant fruktton, en persikoaktig parfym som går igen hos alla producenter. Minst uttalat kanske hos Matuško, men just därför kanske inte så spännande som samma vin från exempelvis Pošip Cara där den är mycket uttalad. Graševina lär vara samma druva i grunden som welchriesling, och den kan göras koncentrerad och rik på identitet som hos Krauthaker, för övrigt en riktigt bra producent med en fin chardonnay på repertoaren, eller mer fruktig och frisk som av Galic, kanske mer av ett självklart val till Dalmatiens lysande utbud av fisk och skaldjur.

När det gäller rött är det egentligen en sak som dominerar: plavac mali. Den kommer i regionala varianter med gott rykte som Dingac och Postup, eller mer generiskt under eget namn. Den görs i riservavarianter, som av Matuško, och den har trots värmen i denna del av världen en angenäm pinot noirliknande doft, men det intrycket försvinner i munnen där värme, kryddor och tanniner tar över. Alkoholhalterna kan springa iväg rejält, så här gäller det att matcha korrekt med maten. Men den stora röda vinupplevelsen såhär långt handlade inte om plavac mali. Det var den helt okända druvan babic, från Primošten, som stod för detta. Ett ytterst välbalanserat vin med varm karaktär, javisst, men med härlig identitet, frukt och avslutning som visar på mycket hög potential, även för lagring, producerat av familjen Gracin. Leta efter detta när ni är i Kroatien. Vi provade det själva på Taj Mahal, en bosnisk (!) restaurang i Dubrovnik.

Varför jag bojkottar Ryanair

1. Vilket annat bolag tar sig friheten att ändra tider för avgångar hux flux?
2. Vilka förhandlar regelmässigt med flygplatser med rena utpressningsmetoder?
3. Vilka äventyrar säkerheten genom att driva personalen hårdare än andra? Med ung, lågavlönad personal som ansvarar för säkerheten?
4. Vilka bötfäller de passagerare högt som glömt skriva ut sitt boardingcard hemma?
5. Vilka skiter, med ett hånflabb och en anmärkning om att konkurrenterna är dumma, i att följa vad Allmänna Reklamationsnämnden kommer fram till om felaktigheter mot kunderna?

Och då har jag inte sagt något om avlägsna flygplatser eller hopplös hemsida där priserna inte stämmer med reklamen, eller risk för att flygbränslet ska ta slut för tidigt pga snålhet. Jag gillar inte att bli behandlad som en fårskock. Jag vill vara kund och betraktas som sådan.

Priset är inte allt, mina vänner.